Blogg

Vill göra RX billigare, tänk WRC med bara R5-bilar, MAS står fast att WRC fasas ut 2020, 18-årige Monger stal FIA:s prisgala och när jag hittade Nallen!

Medan WRC och inblandade där inte verkar se något tak varken vad gäller hästkrafter eller ekonomi med tanke på årets nya ”häftigare” WRC-bilar så verkar ansvariga för World RX se lite mer nykter på saken. Till nästa år kommer man att införa flera nya regler som de allra flesta innebär att det om man nu ens kan avvända det ordet i sammanhanget, billigare för teamen.

2018 blir det begränsningar på motor, turbo, däck, transmission och aerodynamik. I år har teamen kunnat använda tre förseglade motorer vilket från nästa år minskas till bara två. Även turbon måste man bli lite mer försiktig med då man bara kommer att får avvända fyra sådan under de tolv tävlingarna. Tidigare var det sex.
Även däcken kommer att begränsas och till en början får man använda 12 torr och 12 våtdäck men efter deltävling tre minskas antalet till åtta av vardera sort. Nytt är också att alla däck måste vara registrerade, tidigare kunde man träna med andra däck.

*
Så klart måste man göra tummen upp för allt som förbilligar såväl rally som rallycross och kanske ger fler möjligheten att vara med och tävla. Dock en tanke som inte alls genomsyrar ansvariga för WRC som istället verkar tävla i att överbjuda varandra med nya ”häftigare” och dyrare redskap.
Handen på hjärtat, hur många kan ärligt säga att man lider i rallyskogen när en duktig förare som till exempel Pontus Tidemand kommer med sin R5-Skoda, lider över hur tamt och slött det ser ut? Rätt svar är så klart att ingen gör denna reflektion och nästa fråga blir då, varför finns det då ännu snabbare bilar i samma skog?
Hade istället R5-varit huvudklass så hade jag och alla andra stått där med våra dreglande munnar och jublat över hur häftigt detta var. Men som med allt annat, det du inte vet har du inte ont av och hade ingen börjat med WRC-bilar både före och efter 2017-års reglemente så hade man så klart inte heller saknat dom.
Tänk istället Rally Sweden med kanske uppåt tio VM-team anmälda med R5-bilar och kanske 25-30 förare med mer eller mindre lika segerchans. Att jämföra mot i dag, med fyra team, i bästa fall fem-sex segerkandidater. Vilket tror ni hade blivit häftigast i Värmlandskogen av de här två scenarierna? Själv är jag övertygad om att ett ”R5 Rally Sweden” sportsligt sett hade blivit skyhögt mycket häftigare.

För det är ju faktiskt så att jag sett alla KAK-Rally, Svenska Rallyt och Rally Sweden sedan 1975 och fortfarande är där inget som är ens i närheten av upplevelsen 1976. Då Per Eklund som en stolle jagade Saabs ”försteförare” Stig Blomqvist, dessutom på hans begagnade däck och till slut stod som segrare med den pärongröna Saab V4:an ETK 909. Den makalösa uppvisning som då bjöds i Värmland med bara runt futtiga 165 hästkrafter under huven har hitintills varken Loeb, Ogier eller någon annan klarat av att bjuda på. Trots dubbelt så mycket drivhjul och hästkrafter…

*
Som av en slump så glider jag över på att MAS-ordförande Lasse Mattsson tidigare i dag ringde upp mig med anledning av att jag i dagens Motorlördag skrev om at WRC-bilarna nu fasas ut från Rally-SM under perioden 2018-20. Det Lasse ringde om var det jag skrev, att jag efter indikationer från ”insatta” inte var helt säker på att det tuffa beslutet skulle bli verklighet.
Helt klart blir det så inget snack, detta beslutades vid mötet i Sandviken i somras, förklarade han bestämt.
Även om MAS drivit frågan så var det faktiskt förarna på mötet som tryckte på och nu vill ha bort de här gamla fabriksbilarna.
Lasse konstaterade också att det nästan enbart är Sverige som godkänner WRC-bilar i ett nationellt mästerskap. Inte så konstigt egentligen då det aldrig varit FIA:s mening att dom här bilarna skulle tävla i något annat mästerskap än i WRC (Rally-VM).

*
I går var det FIA:s årliga prisgala i Paris och på plats fanns alla som tagit någon form av medalj i något FIA-VM. Så klart fanns både Thed Björk och Johan Kristoffersson på plats i Versailles men även Mattias Ekström med sitt VM-silver. Sedan passerade pristagarna i allt från F1 till WRC upp på den pampiga scenen för att ta emot pris ur FIA-presidenten Jean Todts hand. Allt under övriga deltagares mäktiga applåder och jubel.
Men allt förbleknade när den unge britten Billy Monger, bara 18 år gammal och stödd på kryckor gick upp på scen för att ta mot priset ”För enastående mod” av Todt. Då höll taket på att rasa in och inte många ögon förblev torra när Todt kramade om Monger.
Det var i en olycka i Formel 4Donnington Park i april som Monger kraschade så olyckligt bakifrån rätt  i en stillastående bil så att man fick amputera delar av bägge benen. Trots detta satt han bara tre månader senare i en Legend-bil bara för att återigen få uppleva farten. Han är även fast besluten att på något sätt komma tillbaka till racingen och målet är Le Mans 2018. Detta i par med en fransk förare som förlorat bägge armarna. Någon som gnäller…

*
I Kristianstadsbladet har vi varje dag ett lite kåseri från någon 24 av tidningens reportrar och av någon anledning halkade även jag in här. I tisdags var det min tur och då skrev jag om när jag hittade Nallen.

Håll tillgodo: ”Min mor gick bort för några veckor sedan, 87 år gammal bodde hon kvar i samma hus som hon och far flyttade in i för lite över 60 år sedan. Ett hus som nu står inför det oundvikliga, att tömmas på alla minnen som samlats genom ett liv.
Någon dag efter att mor för allra sista gången lämnat sitt älskade hus försökte jag greppa vad jag och min bror hade framför oss genom att undersöka de lite mer dolda utrymmena. I det här fallet två garderober (1957 visste man inte vad walk in closet betydde, detta har därför alltid kallats garderober) och där längst in i det allra mörkaste hörnet satt han. Med samma slitna lite för långa röda sidenband runt halsen och den av mig som femåring med fars rakapparat renrakade nosen, där satt nallen. Att säga att det blev en tidsresa i ljuset hastighet är ingen överdrift, plötsligt var jag fem år igen. Tog upp nallen (han hade aldrig något namn, bara nallen) och bar ut honom i det ljus han troligen inte sett sedan 50-talet. Nu var han ju ”bara” en sliten teddybjörn, men hade nallen kunnat tala är jag säker på att han tackat mig för ljuset. Dessutom hade han nog gärna velat få en förklaring var jag själv varit alla dessa år efter det att jag blivit för ”stor för att leka med nallar”.
Av förklarliga skäl minns jag inte riktigt när vi träffades första gången, men tror att det var julen 1953. Om det var födelsepresent eller julkapp minns jag inte heller (fyller år sex dagar före julafton) men att han sedan blev min ständige kompis minns jag bestämt.
Många frågor blev obesvarade men nallen fick för första gången åka bil efter 60 år i garderobsmörkret. Senast detta begav sig var troligen i fars ”Folkavagn” och då sittande i min famn, nu fick han sitta själv där fram och jag tror faktiskt att han gillade det.
Väl hemma hälsade labradoren Colin honom välkommen genom att försöka bita av ena örat innan nallen fick hedersplatsen i ”mitt rum”, så klart nära fönstret. Mörker hade han säkert fått nog av under de där 60 åren som gått sedan vi sågs senast…”.