Blogg

Rapport från ringside till WRC Wales Rally GB, grattis Evans, Ogier, M-Sport och Tidemand!

Denna dag ett liv! Så kommenterade Farbror Melker en ovanligt stökig dag inför Tjorven i tv-serien Saltkråkan, jag väljer att istället säga ”detta rally ett liv”. Menar så klart WRC Wales Rally GB som jag kom hem från natten till måndag och som jag faktiskt behövt ett helt dygn att summera intrycken ifrån. Inte så konstigt alls att försöka samla alla tankar, då detta rally ända sedan 1971 då Opel Team Sweden i föregångaren RAC-Rallyt skrällvann ”Märkestävlingen” genom tvåan Ove ”Bus-Ove” Eriksson, Lille-Bror Nasenius blev trea medan trefaldige TV-Svängs-vinnaren Janne ”Satan” Henriksson körde in som fyra. Vann gjorde Harry ”Sputnik” Källström i sin Lancia och detta efter ett växellådsbyte i en regelmässig gråzon. Men allt ljus hamnade ändå på de tre röda Rallykadetterna och en överlycklig temachef Ragge Eklund. Sedan den dagen har detta rally varit på min ”bucket list”, men jag har aldrig fått ihop det till nu. När den proffsiga skånska rallyresearrangören Rallytravels och Per Carlsson hade en resa dit föll plötsligt alla pusselbitarna på plats. Därför blev det äntligen möjligt att stoppa dit Rally Wales GB i ”spannen”. Jag tror att jag utan större problem kan göra mig till tolk för alla oss drygt 40 rallyfans som var med, att resan var en fullträff. Att summera och sortera upp är dock betydligt värre.

*
Första specialsträckan kördes på travbanan Conway Tir Prince och med en guldvittrande Sebastien Ogier som vinnare på den rena publiksträckan i mörkret. Då kändes också mitt förhandstips ganska klockrent. Men redan på fredagens första sträcka ”Myherin” visade walesaren Elfyn Evans hur mycket han ville ta sin allra första WRC-seger och dessutom på ”home soil”. ”Gwyndafs påg” dängde till ett stort gäng förvånade Michelin-åkare med sin DMACK-skodda Fiesta och på den vägen blev det.
Själv åkte vi till sagolikt vackra och klassiska ”Sweet Lamb” i sällskap av jättepublik som här fick se Ott Tänak vara snabbast på den böljande sträckan där vi såg bilarna i runt två kilometer. Även om man är rallynörd så är det ändå frågan vilket som var mäktigast WRC-åkarna eller landskapet?
När sträckan så gick som ”Sweet Lamb 2” eller sträcka sex var det Sebastien Ogier som satte bästa tiden, men hela tiden kontrollerade Evans skeendet. Här fick vi även se när (okej jag var delvis skymd när det hände) Yazzed Al-Rajhi lyckades rulla framlänges över det konstgjorda hoppet med sin gröna WRC-Fiesta (vad har jag sagt om gröna rallybilar?). Det som förvånade de flesta, varför han inte fortsatte tävlingen då bilen till synes såg ganska körbar ut?

*
Dag tre eller lördag så inledde det svenska rallygänget med ännu en fin sträcka som kördes två gånger ”Dyfti”. Betydligt mer skogig och backig och då snackar vi riktiga backar med hundratals meter av stup vid sidan. På vägen upp träffade vi ett gäng trevliga funktionärer som frågade mig vem jag höll på?
Elfyn Evans of course, svarade jag.
Rätt svar visade det sig då sträckan kördes bara ett stenkast från hans hemby Dolgellau. Hemmaföraren motsvarade också förväntningarna, vann sträckan och utökade ledningen. Men när han kom där för andra vändan var det belgaren Thierry Neuville, Hyundai som vann och visade att han inte helt gett upp hoppet om att kunna förlänga guldstriden till Rally Australia.
Även här var det massor av publik och bland de mer kända svenska rallyansiktena här var Johan Rudengren som förmedlade lite nytt ”know how” om WRC-Skodor. Inte bara till mig utan även till Lars Servin som insöp informationen mellan tuggorna på hamburgaren.
Dagen avslutades för vår del med SS14 ”Cholmondely Castle” ännu en publiksträcka, men som verkligen ställde till det för Toyotas Juho Hänninen. När han kort efter start dundrade i en höbal var detta också troligen sista gången vi såg hans namn i en WRC-startlista. Bättre gick det för Thierry Neuville som tog ännu en sträckseger inför storpubliken men till deras lättnad ändå fortsatt walesiskt i klar ledning.

*
Söndagen för vår del började redan klockan 05.30 med ”stabil engelsk frukost”, hade till exempel svårt att välja mellan ”icke ost” eller ”icke yoghurt” så det blev två skivor ananas och en skiva rostat bröd. Efter detta satte vi oss i bussen som tog oss till ännu en underskön del av Wales där vi enligt planen skulle kolla in SS18 Brennig som även skulle bli power stage. Trots en del köer kom vi i så god tid att vi fick möjlighet att istället gå på andra sidan och titta på SS17 ”Alwen” och de som var riktigt pigga drog sedan de dryga tre kilometerna ner till Brennig.
Själv valde jag ”Alwen” med båda körningarna men på olika positioner och jag blev inte besviken. En lurig ”höger 2” med höbalar ytter och inner stökade till det för de allra först startande men sedan de gemensamt ”smalat” av balen ner till och fått den i bättre position en bit ner i diket, då blev det genast mer körbart. Här tog även Andreas Mikkelsen sin första sträckseger i rallyt när den kördes andra vändan, i första var det Ott Tänak som var värst.
Avslutningen på Brennig blev en nagelbitare i M-Sport/DMACK-gänget, skulle Evans lyckas knyta ihop paketet? När han och Daniel Barrit som tionde bil rullade över mållinjen spelade det mindre roll att man gjorde det med en svag åttonde sträcktid, den första walesiska segern någonsin i hemmarallyt var ett faktum. Inte nog med detta, Evans var även första britt att sedan år 2000 vinna VM-rallyt på hemmaplan, senast var det Richard Burns som fick spruta champagne.

*
För M-Sport var ändå det viktigaste att Sebastien Ogier i och med sin tredje plats kunde säkra sitt femte raka guld plus och för framtiden ännu viktigare, att M-Sport vinner Märkes-VM 2017. Med denna triumf och med Fords avslut av World RX ökar onekligen chansen att Ogiers krav på att ”The Blue Oval” går in med full kraft i M-Sport och WRC. Ett beslut som då med all säkerhet innebär att fransmannen inte tvekar om att stanna kvar hos Mr Wilson. Fast ska jag ändå spekulera är jag nu nästan helt säker på att så blir fallet. Detta då hans valmöjlighet nu endast är ett haltande Citroën och där möjligheten att försvara guldet 2018 minskar radikalt.

*
Pontus Tidemand och Jonas Andersson avslutade lika storstilat som vi alla trodde och vann överlägset före M-Sports Eric Camilli. Därmed tog Ford-åkaren även hand om WRC2-silvret före Teemu Sunninen som trots målsättningen att vinna blev poänglös. Regerande WRC 2-mästaren Pontus Tidemand gick från klarhet till klarhet i Wales Rally GB. Med full kontroll på de hala lervägarna i Wales tog han en överlägsen seger, femte för året och visade upp den skicklighet som gjort honom till världsmästare.
Målet var att göra en stark avslutning på säsongen och visa varför vi står här med VM-guldet. Den målsättningen lyckades vi med och jag kunde inte vara mer nöjd, både för vår egen del och för SKODA Motorsports fantastiska team som gjort ett otroligt jobb hela året för att ge oss de bästa möjliga förutsättningarna att prestera på topp, konstaterade en belåten Pontus.
Finaldagens fem sista sträckor startade han med ett övertag på mer än en och en halv minut och trots att det inte gasades på för att ta sträckvinster ökade ändå glappet till andraplatsen. Segermarginalen landade tillslut på en minut och 54 sekunder och även en elfte plats totalt.
Säsongen har varit otroligt lyckad och att alla inblandade har jobbat hårt har varit nyckeln, berättar Pontus.
Vi har förberett noggrant inför varje tävling och inget har lämnats åt slumpen varken med bil, noter eller allt runtomkring. Jonas har gjort ett kanonjobb, han är en av världens mest erfarna kartläsare och vårt samarbete har varit perfekt ända sedan han tog plats i högerstolen förra året.
När jag sprang på Pontus före start var han precis så avslappad som man bara kan vara när ett VM-guld är säkrat och att han redan då försäkrade att i Wales skulle han bara njuta. Samtidigt träffade jag även Älmhults snabbe f.d Volvo-åkare Magnus Johansson som även han gratulerade Pontus till guldet samtidigt som han fick en guldautograf på Skoda-bilden.
Nu är frågan vad som händer för Pontus 2018 och där min uppfattning är att öppningen för en WRC-stol heter DMACK. Att Evans tar över Tänaks plats är ingen högoddsare, likaså att Ogier stannar kvar hos M-Sport. Citroën och Pontus ter sig i mina ögon helt omöjligt samtidigt som även Toyota och Hyundai har ”stängt för dagen”, då finns det bara DMACK kvar. En liten möjlighet finns även om Ford går ”all in” att M-Sport anser sig kunna köra med tre egna bilar 2018. Men i så fall knackar nog Sunninen eller Camilli hårdare på den dörren. Så summa summarum, DMACK måste vara svenskens bästa alternativ. När man nu dessutom visat att de egna däcken åtminstone under vissa förhållanden, är minst lika bra som jätten Michelins vore detta absolut ett bra val. Nu ligger bollen hos Erik Veiby och Even Management

*
För Emil Bergkvist och Ola Fløene började rallyt nästan exakt som det började i J-Motorsports ständigt krånglande R5-Citroën.
Kom fyra kurvor in på shake down innan motorn bara dog, förklarade Emil lätt bedrövat medan Ola försökte hålla modet uppe vid servicen i Deeside före start.
Ett elfel visade det sig och när detta var fixat jobbade Emil förtjänstfullt med den i mina ögon inte alls konkurrenskraftiga Cittran. Fram till sista sträckan såg det ändå hyggligt ut med en 14:e plats då det än en gång blev ett rallyavslut i förtid för Emil. Bittert är bara förnamnet och ett högst oförtjänt öde för Emil som ständigt imponerat på rutinerade Fløene med sin snåla körning. Vad som väntar 2018 undrar nog många fler än jag?

*
Inte mycket bättre avslut fick Eyvind Brynildsen med Anders Fredriksson till höger i ”Blåkläder-Fiestan” när man fajtades om en pallplats i WRC2. Over and out på SS 19 och då höll paret en stark femte plats.

*
Inte heller Wales blev någon succé för Mads Østberg som här avslutade sitt ”Co-driver test” genom att sätta Emil Axelsson till höger.
Det är nästan komiskt att avsluta säsongen på 39:e plats me det var en frustrerande helg för oss, menade Mads.
Elektronikproblem präglade hans och Emils rally, dessvärre också problem som ingenjörerna inte lyckades hitta anledningen till. Även för Mads är 2018 oklart som började året med Jipocar-teamet i hop med tjecken Martin Prokop och avslutade i egna Adapta Motorsport. En lösning här kan bli aktuell igen menar Mads men det kan även bli ”et mer «offisielt» sete”. Vem som då sitter till höger har inte Mads ännu bestämt men att det står mellan Emil och landsmannen Torstein Eriksen verkar helt klart.

*
Kan även konstatera att det inte alls var något vanligt Wales-väder som mötte oss tvärtom eller som någon uttryckte det.
Inte så många som åker på solresa till Wales i oktober.
I stort sett uppehållsväder tvåsiffriga plusgrader med mer sol och blå himmel än gråa regnmoln. Trots detta var alla sträckor mer eller mindre blöta, måste vara något med beskaffenheten av marken att göra. Väl hemma var det styvt jobb att få kängorna rena från all lera. Vill inte ens tänka på hur svårt det måste vara att få rallybilarna rena efteråt, då leran nästan blev cementaktig när den väl torkat.
En som dock tog detta med ro var rutinerade Rolf Nilsson, Hörby som sin vana trogen åker Europa runt på WRC-rally och alltid med samma sak lägst ner på den långa kroppen, hederliga trätofflor.
Världens bästa sak att ha på fötterna och dessutom lätta att hålla rena, skrattade Rolf när han tog ett varv i det blöta gräset och tvättade rent tofflorna.
Även om vi bar höst/vinterklädsel var det inte alls samma sak för lokalbefolkningen, shorts, T-shirt och grova kängor var inget ovanligt, ”det var ju sommar”…
Med detta sätter jag, åtminstone tillfälligt punkt för Rally Wales GB 2017 och som ni märkt blev det en lång rapport och därför lämnar jag det som hänt på hemmaplan till i morgon.