Blogg

Johan och Anton tog RX-guld, Solberg bröt nyckelben, två funktionärer omkom i Randers, Åhlin missade BRC-guldet, App K-240 vann i Ydre, WRC-Skoda i Eskilstuna och Lindberg tog nytt V8-guld.

Börjar med att gratulera Johan Kristoffersson till VM-guldet i World RX efter ännu en makalös uppvisning med PSRX-Polon. Var egentligen aldrig något snack om hur det skulle gå även om han i ett Q-heat kom lite långt bak över mållinjen. När det var dags för final så bara stack Johan i väg och överlämnade övriga att kämpa om segern i ”best of the rest”. Vann här gjorde Mattias Ekström men den regerande mästaren kunde aldrig på allvar hota Johan som tog sin sjätte seger av tio möjliga.
Därmed kan Johan sätta dit Världsmästare på sitt visitkort och detta trots att där återstår två deltävlingar, närmast i Tyskland och så en i guldjakten helt betydelselös final i Sydafrika.
Lika stort grattis till fjolårets teamkompis Anton Marklund som i år tog det drastiska klivet neråt i karriären (från VM till EM) för att hitta tillbaka till sig själv. Ett synnerligen klokt drag av Anton som säkrade EM-guldet redan i semifinalen och sedan av bara farten även han vann sin final.
Ingen kan väl säga emot utan att det är Sverige som regerar när det kommer till rallycross, både VM-guld och EM-guld till ”oss”…

*
Riga var inte SMK Hörbys Magda Anderssons ”cup of tea” i Euro RX-delen. Påkörd i förardörren, punktering, Q3 sedan i blött väder för att till slut bli stående med tekniskt fel på Polon i Q4.
Den usla helgen gjorde att Magda slutade på 16;e plats Supercar.
Vi kommer tillbaka ännu starkare, hälsar Magda.

*
Petter Solberg fick inte möjlighet att gratulera Kristoffersson till VM-guldet direkt efter målgång då han istället befann sig på sjukhus i Riga. Detta efter en startkrasch i semifinal 2 som i och för sig inte såg så allvarlig ut. Ändå fick Petter åka ambulans medan resten av semifinalisterna fick köra om heatet. Dröjde dock inte så lång stund innan det kom lugnande rapporter att det rörde sig om ett brutet nyckelben på Petter.

*
I går hände det som vi alla alltid fruktar, en rallyolycka med dödlig utgång. Det var på Jylland i Randers där det skulle köras ”RS” i ”Yokohamamesterskabet Vest” med runt 60 ekipage. Tidigt i heat 2 miste den 73-årige föraren kontrollen över sin bil på ett rakt parti i hamnområdet där tävlingen genomfördes. Området hade ingen publik men två med facit i hand, olämpligt placerade funktionärer hann inte undan utan träffades av bilen. En 22 årig kille och en jämngammal tjej omkom så gott som omedelbart medan både föraren och den kvinnliga kartläsaren fick lämna sjukhuset efter kontroll. Tävlingen avbröts omedelbart.
– Vores tanker og medfølelse går først og fremmest til de pårørende efter denne tragiske ulykke, men også til de involverede deltagere og officials, der har hjulpet ved ulykken, kommenterade Bent Mikkelsen,ordförande i Dansk Automobil Sports Union.
Exakt vad som hände vid olyckan är oklart och en olyckskommission ska tillsätts för att bringa klarhet i hur tragedin kunde inträffa. Innan den lämnat sin rapport kommer inte ytterligare kommentar lämnas varken av arrangören Randers Auto Sport eller förbundet.
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag blev förvånad över att en så här allvarlig olycka med dödlig utgång kunde inträffa i en RS-tävling, men det är jag inte alls. Istället kan jag än en gång konstatera att det går åt h-e för fort både i RS och i rallyskogen numera.
Har kollat skissen över tävlingen i Randers, ett varvlopp med långa raka gator och så lite korsningar där man svängde antingen vänster eller höger. Att räkna ut att det med dagens värstingbilar gått fort inne på Industriområdet är uppenbart. Precis som det också görs i RS-tävlingar på den här sidan Sundet.
I racing finns avbärarräcken, sandfållor och publik placerad långt från bilarna. I RS ofta med nästan samma hastigheter finns just det, nästan ingenting. När RS introducerades som en billig tävlingsform på 60-talet var hastigheterna blygsamma. Det var däremot inte antalet koner och bockar på proven som fanns där för att det inte skulle gå så fort. Idag däremot vill varken förare eller arrangörer ha för mycket banmarkeringar då detta ”stör rytmen”, istället gäller plattan i mattan.
Säger det igen, än så länge äger vi själva frågan om säkerheten i sporten, men frågan är hur länge? Vi kan som en del tycker på sociala medier ”sticka huvudet i sanden”, hålla tummarna och hoppas att allt kommer att gå bra. Man menar att alla är medvetna om att ”rally är en farlig sport” och det är upp till vaa och en att själv avgöra om man vill/vågar deltaga. Så kan man ytterst förenklat se på saken, men i dag när det snart är ren rutin med ambulans transporter av skadade rallybesättningar kan det plötsligt bli så att andra utanför sporten anser sig äga säkerhetsfrågan. Den dagen vill jag undvika, men det verkar inte som alla håller med mig utan istället hävdar ”the show must go on”…

*
Fredrik Åhlin och Torstein Eriksen hade inte marginalerna på sin sida i BRC-finalen ”Rally Isle of Man”. En enda poäng och ännu värre, en tiondels sekund skilde svenskarna från guldet som istället lite överraskande togs av Keith Cronin.
Leo Vegas-Skodan hade behövt en andra plats i andra delen av rallyt för att det skulle bli svenskt guld, detta om Cronin vann även denna som han gjorde med första. Fredrik hade häng på Matthew Edwards när han på grund av kalla däck snurrade och tappade många sekunder. Edwards gick sedan upp i ledning och då levde gulddrömmen fortfarande men när Edwards bil började krångla tog Cronin över. I mål var han sedan tiondelen före Edwards och därmed blev det hemmaguld i BRC. Fredrik slutade trea, 24 sekunder efter
Förbannat besviken när vi var så nära, men så är det och nu får vi arbeta vidare mot nya mål, kommenterade Fredrik sitt silver.
Vi hade lite för mycket otur på slutet…
Brons blev det för Oscar Solberg och Patrik Barth i Junior-BRC.
Man kan också konstatera att även britterna har stora funktionärsproblem och några sträckor fick blåsas av på grund av ”personalbrist”. Dessutom var där både olyckor, kor på vägen och tidtagningsproblem under BRC-finalen. Sammantaget försenades tävlingen med över sex timmar, inte så imponerande i en final för ett stort och proffsigt mästerskap…

*
Sedan Volvo 240 gjorde sitt intåg som Appendix K-bil har många ögonbryn höjts över hur snabba de ”historiska” bilarna är och menat att de rent av är om inte vassare så jämbördiga med motsvarigheten i Grupp H. Mer bränsle på den elden blev det i Ydres Klappjakten där de två totalsnabbaste i hela tävlingen var just Appendix K-240:er. Allra snabbast körde Kindas Lars Pettersson som var 3,9 sekunder före Janne Westlund, MK Kopparberg även han i en 240. Först på tredje plats totalt kom bästa GruppH-åkare som var Kullings Lars Engström i en modernare Volvo 940. Tvåa här blev Johan Svensson, Valdemarsvik och trea Håkan Thagesson. I B-förarnas trimmade klass var det Fredrik Gustavsson, Valdemarsvik som var vassast med Lina Jonasson vid sin sida.
Kristianstads Volvo-åkare Jörgen Hildingsson/Martin Nilsson körde till sig en tredje plats i C-förare Grupp H. Före sig hade Jörgen Jesper Frode och Mattias Brindmark.
Bäst i VOC/Grupp F var Christer Westerdahl, Skillingaryd före Lukas Kindgren.
Bland ungdomarna var Adrian Ring i en egen klass, 35 sekunder före Victor Hansen.
Även i Klappjakten inträffade en olycka med ambulansfärd, detta på fjärde sträckan som ströks för samtliga tävlande.

Bilder från Henrik Åkeson

*
Från EMK Kannan lämnar Pierre Skytt en liverapport från 90 årsfirande Eskilstuna MK.
Det var generationsskifte i EMKs tävlingsledning med Elionore Westerberg vid rodret istället för Elionores mormor, Anita Pentell som nu lämnat över det yttersta ansvaret.
Det känns bra att det är dags att lämna över på någon yngre, säger Anita stolt.
Elionore som har koll på läget och har förmågan att se helheten är som klippt och skuren för uppdraget vilket bevisades idag.
EMK hade skramlat ihop bland annat en allmän väg på ca 18 km som inledande sträcka, sen kördes en kortare snabb sträcka innan service. Tävlingen avslutades med en klassiker, Svalboviken – Bälgviken som alltid levererar. Förarna var lyriska efter målgång vilket värmde inte bara funktionärer utan alla inblandade som verkligen kämpat ihop denna kompakta slinga om 98 km varav 41 km som var riktigt utmanande specialsträckor. Lite synd att tävlingen inte ingick i mer än Volvo Originals sommarserie, Stockholms DM samt Nedre Norra och Riksmästerskapet. Låter som om det skulle fylla anmälningslistan bra men vägarna efter tävling skulle lätt kunna körts med dubbelt så många i startlistan. Dom dryga 100 startande hade gärna kört ett varv till på dom oberörda vägarna.
Totalsegraren Johan Rudengren kunde bara berömma tävlingen och dess organisation.
Kanon arrangemang och organisation, och vägarna som var helt magiska, sa Johan efter målgång.
Johan och Christer Johansson väntades toppa resultatlistan i sin Skoda Fabia WRC, men fick se upp med Storfors Jimmy Olsson och Conny Sundkvist i Mitsubishi som verkligen utmanade Johan på sina hemmavägar. Segermarginalen blev bara 4 sekunder till Storforsaren och trea blev Stockholms Björn Adolfsson med Mikael Johansson vid noterna i sin Peugeot R5a.
Många förare var riktigt spända innan start och tyvärr hittade många dikena och sten redan på första sträckan. Totalt sett var tävlingsledningen nöjd att allt rullade på utan personskador.
I trimmade tvåhjulsklassen vann Nyköpings Eric Johansson med co-driver Leif Fredriksson från Katrineholm i Volvo 940 före SM-åkaren Emil Carlsson med Jessica Larsson i högerstolen i likadan bil. Leif sade vid målgång.
– Vägarna var helt otroliga och den där korta SS2 kunde man lika gärna ha skippat helt när dom andra levererade som dom gjorde.

Eskilstunabon Harry Joki blev 6:a i klassen i sin Volvo 240 medan bilbyggaren SMK Södermanlands Daniel Jansson blev femma.
Volvo original-klassen väntades bli Elias Lundbergs denna dag men det blev i stället Dennis Askling från Hallsberg med Allan Karlsson i högerstolen som plockade hem vinsten före Andre Nygren och Emil Olsson från MK Ratten. Elias blev 3:a i sin röda 940.
Hos B-förarna blev det vinst för Isac Nordström och David Arhusiander från Kullings MS. Och C-förarna toppades av Gustav Johansson och Rebecca Andersson från Fryksdalens MK.
Cupgeneralen själv, Roger Fransson ville verkligen framhäva hur bra tävlingen var och hävdade att Eskilstunas specialsträckor och kompakta bana var den bästa i Sverige. Trots 11 timmar hem till Skellefteå var det bara glada miner från Roger och han sparade inte på berömmet till varken undertecknad eller tävlingsledningen för arrangemanget och vägarna.
Hos Appendix K vagnarna blev det hemmaseger för Per Göthberg i sin Porsche som hade SM-vinnaren (2009) Robert Eriksson vid sin sida.

*
Tänker inte orda så mycket om lördagens STCC-final känns lite gammalt men vill gärna gratulera Bryntesson Motorsport och Mattias Lindberg som redan i fredags säkrade sitt andra guld i V8 Thunder Cars.

*
Lika stort grattis till Robert Dalgren som tog sitt allra första guld i STCC efter tolv säsonger.
Skam den som ger sig. Det kanske krävs en tjurig norrlänning… mot bättre vetande fortsätter jag köra den här serien, den är för jävla rolig. Det känns grymt bra, sade Dahlgren.
Alla tidigare säsonger har Dahlgren representerat Volvo men till 2017 bytte han till PWR Racing — Seat Dealer Team.


Skånska Brink Motorsport fick uppleva mycket i finalen på Mantorp men slutade med en pallplats för Tobias Brink.
Totalt slutade Brink Motorsport på en tredjeplats i teammästerskapet under sitt debutår i klassen. I förarmästerskapet blev Tobias sjua och därmed bästa Audi, Micke Olsson slutade på en tiondeplats.
Vi är redan taggade för att starta nästa säsong och då med en betydligt mer välfylld erfarenhetsbank än för fem månader sen då vi tog våra första varv i en STCC-bil.

*

I morgon kommer lite om både ERC och APRC, stay tuned…